Reflekterar

Jag drar i nödbromsen och ger mig själv tid för reflektion idag för jag känner fortfarande att jag vandrar utan riktning. Jag ska därför försöka strukturera upp/reda ut/reflektera kring vad det är som hänt de senast två veckorna.

I arbetets start tänkte jag att jag skulle effektivisera min process genom att på ett sätt föregå mig själv. Det gjorde jag genom att se tillbaks på vad jag brukar behöva göra för att få en god start på gestaltningen och börja därifrån. En av de sakerna var att köpa en dokumentförstörare, dels för att jag velat ha en länge och dels för att jag kände att det skulle vara en handfast lagom startpunkt. Detta gick kanske snett från början då jag inte riktigt hade en rikting att utgå från. Jag upplevde arbetet med pappersstrimlorna som platt och intetsägande och att jag redan gjort det (se Pixel intervention bl.a. Jag ville gå vidare med någonting nytt. Det gjorde att jag istället blev stressad och frustrerad över att jag stod och stampade på samma ställe utan att ta mig någonstans. Vet en inte vart en ska är det ju svårt att ta sig någonstans alls.

Lärdom: en kan inte fuska i en process för en behöver gå igenom dess olika stadier (duh!).

Efter det försökte jag börja om på nytt, men då var jag mer stressad eftersom tiden tickar och började febrilt söka ingångar överallt. Jättedumt, just för att jag då hade på mig de kritiska glasögonen som överanalyserade allting jag tänkte och slog hål på det innan det fått gro. Kanske mest för att jag återigen kände att jag föll tillbaks i samma gamla trygga hjulspår som tidigare, och att jag ”redan gjort” de sakerna jag kom att tänka på. Jag blev arg. Men vad var jag arg på?
Jag blev också stressad över att det på handledningen sades att en skulle sätta igång och jobba med någonting fysiskt så snart som möjligt, för att ”det är så man gör”, fast det kanske inte direkt är så jag själv börjar en process. Jag gjorde som det sades och började pilla med något fysiskt fast jag vet att jag normalt sett inte själv går tillväga på det sättet. Jag började, omedvetet, tvivla på mig själv och min egen röst och förmåga. De här känslorna tog sig sen i uttryck som frustration och ilska. Men utan tid för reflektion och namn på ilskans orsak var det svårt att se och ta sig förbi den. Jag tror att jag till stor del känner som jag gör för att lärarutbildningens allmänna kurser har varit riktigt dåliga och på en låg nivå där jag känt att jag inte fått ut så mycket av dem (mer än dyra studielån, frustation och en allmän känsla av skoltrötthet) som jag hade kunnat få. Min upplevda uppfattning kring lärarutbildningen går närmast att beskriva som en sekt där ingen ifrågasätter någonting, där allting är positivt och bra och ingenting granskas kritiskt från mer än en vinkel (obs: grov generalisering). Detta ilskebaggage bar jag förmodligen med mig in i gestaltningen. Ilska som i vissa fall kan vara ett bra bränsle till arbeten men som denna gång blev motsatsen.

Men varför är det så svårt att börja? Vad är skillnaden denna gång mot tidigare? Varför upplever jag det som jag gör? Och hur kan en ta sig ur det? För att återkoppla till introduktionen och;

”Vad är det du vill säga?

Säg det”.

Så vad vill JAG säga? Jag tror att om jag från början haft/gett mig själv tid till att reflektera kring vad och hur så hade pusselbitarna kanske fallit på plats tidigare. Och hade jag från början bara lyssnat på min egen röst och längtan att göra det ena eller det andra så hade jag inte blivit så påverkad av andra. Yttre påverkan eller socialiseringsprocesser är bl.a. något som jag vill skriva om i uppsatsen och inser att jag har närmat mig detta från helt fel håll. Jag tänker därför börja i den änden istället för att vilt famla efter andra ingångar. Vi är i olika socialiseringsprocesser dagligen utan att reflektera kring dem, på gott och ont. Men jag trodde nog inte att jag skulle bli så uppenbart tagen på sängen och mitt uppe i en sådan process. 

Så vad kan en nu få ut av detta i gestaltningsform? Vi gör det på mitt sätt, så låt mig reflektera lite till så återkommer jag.