Denna vecka drog jag med pick och pack till staden jag är född och uppvuxen i för att på plats försöka reda ut frågeställningarna kring "hem" som jag skrev om i förra veckan. Jag ville också utmana mig själv med att gå upp i storlek, använda material som jag normalt inte använder samt att vistas på en plats jag har kluvna känslor till.
Samma dag som byggandet skulle genomföras hittade jag denna lilla notis i Karlskoga Tidning, blev inspirerad och kände "yes! vad passande för mitt projekt, det här kommer gå bra!".
Tejpen som varit lite av en röd tråd genom hela arbetet hade jag såklart med mig. Tejpen som jag gillar just för dess två skilda sidor, den ena helande och den andra skadliga eller konfliktfyllda sidan. Beskrivningen av tejpen kan även direkt användas i läsningen och förståelsen kring mina egna fladdrande känslor kring hemstaden, hemmet och "att höra hemma". Förutom tejpen så hade jag med mig en trave med pappkartonger (en ren pärs att resa
med!) som tillsammans med tejpen skulle agera byggmaterial.
Tanken var att jag på plats i Värmland skulle bygga mig ett portabelt hem av tejp och kartong. Huset skulle sedan kunna transporteras med till Göteborg för att åter byggas upp på plats där. Som en slags "modern" nomad skulle jag undersöka vad som hände...
Inför byggandet hade jag gjort en skiss över hur bygget skulle se ut och hur det skulle fällas ihop vid transport. På pappret görenkelt men som i praktiken tog en hel dags svettigt arbete, många svordomar och ett vredesutbrott som förstörde allt.
Vad bidde det då då?
Min tanke var god och jag känner att jag är på rätt spår även om det INTE ALLS blev som jag tänkt mig. Kanske behövde jag få ett vredesutbrott och förstöra det jag lagt flera dagars intensivt arbete på för att ta mig vidare, jag vet inte.
Jag vet heller inte om det hjälper eller stjälper mig att tänka på att, som vi fått lära oss under årets gång, förvirringen, frustrationen eventuella misslyckanden och så vidare, är en naturlig del av processen.
Tack vare "att det är en naturlig del i processen" har jag kört på ett mer sansat tankesätt och därför inte flippat ut över att mitt byggande inte alls tog den väg det var tänkt (fast när blir det nånsin som man tänkt?). På ett annan plan, kan jag känna en viss frustration över att jag är så lugn och medveten om "att det är en naturlig del i processen", då jag oftast får mer gjort och blir mer fokuserad när jag är förbannad och vill komma vidare. Fast å andra sidan, det ena utesluter inte det andra, för nog är har jag varit frustrerad, förbannad och fått tänka om i vilket fall. Jag känner inte att tiden var bortkastad helt ut utan var som sagt var "en naturlig (och viktig) del i processen".
Nåväl, vad jag inte har nu är ett portabelt kartong och tejphus. Men vad jag däremot har är en hög med massakrerade kartongbitar, en hög med tejprester och massa videofilmat material (som ni här kan få se en snutt av) samt en massa annan dokumentation. Jag får se vart detta tar mig, om det är en film jag skall göra eller vad det nu kan tänkas bli. Det här måste jag fundera på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar